Huvudmeny:
Tiden i Väckelsång
Sådant som harberättats för mig
1948 flyttade min far Ingvar till Väckelsång. Han var då 24 år och hade sökt tjänsten som extra ordinarie folkskollärare. Tidigare samma år hade han gift sig med Inger som han träffat under sina studieår i Uppsala. Det unga paret flyttade in i en lägenhet i lärarbostaden Rosenborg. I Rosenborg bodde då småskollärare Gertrud Ekstedt, folkskollärare Lydia Johansson och skolkantor Georg Andersson. På andra sidan vägen låg kyrkan och Väckelsångs folkskola, pappas nya arbetsplats. Bostaden var liten och omodern. Det saknades badrum och vattentoalett. Detta var inte så lätt för mamma som var van vid helt andra sanitära förhållanden från sitt hem i Uppsala. Skolstyrelsens ordförande hade emellertid utlovat en renovering. Den kom tillstånd några år senare. Pappa hade då fått tjänsten som överlärare i Väckelsångs kommun. Under renoveringstiden hade pappa sin skolexpedition på Värendshemmet och vi hade en tillfällig bostad mitt emot hos en familj som jag tror hette Sandberg. Vid den här tiden hade familjen vuxit. Bosse var fyra år och jag var ett. Efter bara några månader kunde vi flytta tillbaka till Rosenborg. Men det skulle bli ännu bättre.
Ett par år senare, 1954 stod nämligen lärarbostaden klar, en för tiden modern tegelvilla, det första av en rad hus som kom att växa upp längs en gata som senare kom att döpas till Björkeborgsgatan.
En sak som mina föräldrar och storebror berättade för mig och som jag förstås gärna lyssnade på var en dramatisk händelse som inträffade när huset byggdes. På tomten bakom huset hade man grävt en grop avsedd för en stor oljetank. Huset skulle nämligen förses med oljepanna och vattenburen värme. Pappa skulle vid ett tillfälle promenera från Rosenborg till den nya villan och Bosse ville följa med. Han kunde inte vänta utan ville gå i förväg. Det fick han eftersom grannpojken Börje som var några år äldre följde med. De tog mig med sig i en sittvagn. Innan pappa var på plats hade den grävda gropen lockat. Från den ena sidan av den vattenfyllda gropen till den andra låg en grov planka. Jag tultade förstås ut på plankan och ramlade i. Där kunde jag ha drunknat om inte pojkarna hjälpt mig upp. Jag fick höra olika historier om hur det gick till. Ibland hette det att Bosse fick tag i min mössa som var knuten runt min hals och ibland var det Börje som drog upp mig med selen som jag hade på mig. Det var ju inte så ovanligt att små barn hade sele på den tiden, något man aldrig ser idag.
Jag kan inte komma ihåg att pappa pratade så mycket om sitt arbete som lärare och rektor. Han var noga med att skilja på sina roller som pappa och rektor. En sak som pappa emellertid berättade för mig när jag själv var nyexaminerad lärare, var en speciell händelse från hans allra första tid i Väckelsång. Han tyckte då att det saknades vissa läromedel som borde finnas på en folkskola. Det saknades bl.a. aktuella väggkartor och skolplanscher i naturkunskap och geografi. I den bibliska historien fanns däremot allt man kunde önska sig. Han skrev ihop en önskelista som han skickade till Väckelsångs skolstyrelse. Vid skolstyrelsens nästa sammanträde fick pappa möjlighet att precisera sina krav. Ordförande i styrelsen var som alltid vid den här tiden socknens kyrkoherde. Pappa berättade för mig, att han fick gehör för sina önskemål. Alla ledamöter ställde sig positiva till inköp av kartor och planscher. Men en av ledamöterna hade en avvikande uppfattning angående två av planscherna i naturkunskap. Dessa föreställde mannens och kvinnans fortplantningsorgan. Röd om kinderna undrade denne man om det verkligen var nödvändigt att man i skolan skulle rota i sådant. Så kunde det gå till på ett skolstyrelsemöte i slutet på 40-talet.
Rosenborg (källa: urbanhistory.historia.su.se) Skolan (källa: www.smaland-check-in.se)
Sådant jag minns (eller kanske ibland sådant jag tror mig minnas)
1959 började jag första klass i Väckelsångs nya skola. Den hade blivit färdig under sommaren. Matsalen och gymnastiksalen blev klara året efter. Den nya skolan förde med sig att pappa fick en expedition på skolan istället för hemma i bostaden. Vilket i sin tur innebar att vi fick ett ledigt rum hemma. Det behövdes familjen växte. Det fanns nämligen bara två sovrum i villan. I den så kallade barnkammaren bodde fyra barn, Bosse, Kikki, Gunnar och jag. Året efter kom Sven.
Samma år som jag började skolan kom TV:n till huset. Vi barn hade länge tjatat på pappa att han skulle köpa en. Han tyckte att det bara var en modefluga och att det dög gott med radio. Vändningen kom en vacker dag. Jag minns det såhär. Pappa kommer hem från arbetet och ska precis öppna grinden till tomten när grannen på andra våningen i huset mitt emot (jag tror att grannen på den tiden hette Bång, förnamnet har jag glömt.) öppnar ett fönster och ropar:
Ingvar, vill du se matchen på TV?
Det var Sverige som skulle spela fotbollslandskamp mot England på Wembley Stadion och matchen skulle direktsändas. Pappa som var mycket fotbollsintresserad tackade förstås ja och Sverige vann matchen med 3-2. Pappas favoritfotbollsspelare Agne Simonsson gjorde två mål. Det dröjde inte länge förrän det bars in en apparat i huset och vi satt bänkade och glodde på testbilden, klockan och tillhörande klockspel från Stockholms stadshus.
I ett avseende (kanske flera) måste familjen Källenius ha upplevts som en annorlunda familj. Så fort skolan slutade ”gick vi upp i rök”. Hela familjen försvann till min farmors sommarhus i Oskarshamn och kom inte tillbaka förrän skolan började. Pappa åkte förstås tillbaka och arbetade. Han hade ju inget sommarlov, men hela sin semester tillbringade han i Oskarshamn. Resan till Oskarshamn innebar logistik på hög nivå. Packning för sju personer i två månader. Det var flera dagars förberedelser. Pappa hade på den tiden ännu inte tagit körkort och följaktligen saknades bil. Men Yngve Andersson fanns och med honom en Ford Transit. Bussen packades full och därbak hängdes fast cyklar. Vi måste ha sett ut som familjen Pip-Larsson i barnboken och filmen med samma namn.
Pappa blev så småningom tvungen att ta körkort. Hans rektorsområde utökades med skolorna i Linneryd, Konga och Älmeboda. Då hade de flesta barnen flyttat hemifrån. Så resan till Oskarshamn skedde i egen bil med Gunnar, Sven och Stefan i baksätet.
Om tiden då Stefan bodde hos oss skulle jag kunna berätta mycket. Många roliga historier finns att berätta om det.
Mycket mer finns förstås att berätta om vår tid i Väckelsång men jag vill sluta här med en fråga jag ställde till min far sedan han gått i pension och flyttat till Oskarshamn.
”Varför just Väckelsång? Varför sökte du inte tjänst din hemstad Oskarshamn eller i Uppsala där du tog din examen?
Vi pratade länge om detta. Han sa att han inte ville bo i en storstad och att han inte kunde tänka sig att verka som lärare i sin hemstad. Han ville pröva något okänt.
När han nu såg tillbaka på sitt yrkesliv kunde han inte tänka sig något bättre. Trots att han fick erbjudande från andra håll valde han att stanna i Väckelsång där han trivdes så bra. Här fanns en social trygghet, ”redigt folk” och goda möjligheter att utveckla en bra skola.
Mats Källenius
2014-04-21